Föreställ dig saligheten i att sova ut
Utställning 2025
31 maj - 20 september
Vernissage 31 maj,
del av vår säsongsöppning︎︎︎
Öppet varje torsdag i juni, augusti och september (t o m 18/9) kl 13-18 och vid evenemang.
Meira Ahmemulić
Yarema Malashchuk & Roman Khimei (UA)
Jonelle Twum
Simon Ferner
Alexander Rynéus & Per Bifrost
Albin Amelin
Kurerad av: Anja Bergdahl, Eric Sjögren & Karin Linderoth (Ställbergs gruva).
Utställningstekniker: Eric Sjögren & Roger Carlson
FRÅGOR?
Har du frågor kring utställningen eller annat?
Maila: info@stallbergsgruva.se eller ring 073-52 54 106 (vardagar 10-15)
TILLGÄNGLIGHET︎︎︎Här har vi samlat information som rör tillgängligheten vid Ställbergs gruva
31 maj - 20 september
Vernissage 31 maj,
del av vår säsongsöppning︎︎︎
Öppet varje torsdag i juni, augusti och september (t o m 18/9) kl 13-18 och vid evenemang.
Meira Ahmemulić
Yarema Malashchuk & Roman Khimei (UA)
Jonelle Twum
Simon Ferner
Alexander Rynéus & Per Bifrost
Albin Amelin
Kurerad av: Anja Bergdahl, Eric Sjögren & Karin Linderoth (Ställbergs gruva).
Utställningstekniker: Eric Sjögren & Roger Carlson
FRÅGOR?
Har du frågor kring utställningen eller annat?
Maila: info@stallbergsgruva.se eller ring 073-52 54 106 (vardagar 10-15)
TILLGÄNGLIGHET︎︎︎Här har vi samlat information som rör tillgängligheten vid Ställbergs gruva
Varje sommar i juli blommar en röd studentnejlika, eller brinnande kärlek som den ju också kallas, bakom spelhuset. Den står märkligt utkastad bland aspslyt, lite undangömd. Förmodligen har den kommit dit under en tid då stora delar av marken runt gruvområdet schaktades bort, och flyttades till andra delar av platsen. Kanske har någon, efter skiftets slut, planterat den i en trädgård som hörde gruvområdet till. Kanske stod den utanför den arbetarbostad som låg mellan laven och spelhuset. Trots sin idag undanskymda plats utgör den samma sak som den förmodligen gjorde då – när malmvagnarna från gruvan fortfarande rullade nere i dalgången – något som lever och lyser, avtecknat mot spelhusets vitgrå fasad.
I årets utställning på Ställbergs gruva återkommer just blommorna, i både direkt och överförd betydelse. De väller över i Amelins målning I växthuset, målad under kriget 1943, och skymmer sikten mot gruvan som framträder i bakgrunden. De återfinns också i Simon Ferners utställda bild av trädgården på 400 meters djup i Grängesbergsgruvan, där arbetarna tog initiativ till att odla hyacinter, liljor och begonior strax intill schaktet, ett litet utrymme för fägring långt nere i berget.
På samma vis går det att se blomman, eller rosen för all del, som en metafor. Odlingen som kultur, rosorna till det dagliga brödet. Utifrån denna förståelse kan vi också förstå fritiden, i relation till den i Amelins verk bakomliggande fabriken. Tiden efter arbetet. Tiden för levandet. Tid och plats för konsten, vilan, festen, trädgården. En tid som blev möjlig för alla först efter en idog kamp för ett bättre liv, för både bröd och rosor.
Samtidigt är denna tid fortsatt skarpt villkorad, kringskuren av konflikter, kapital, arbete och krig. För vissa mer än för andra. Meira Ahmemulićs verk Sidenfingrar, från vilken utställningens titel lånat sitt namn efter ett citat av Ahmemulićs mamma, talar om att drömmen om vilan för migrantarbetare alltid är ouppnåelig, men också om att längtan efter skönhet alltid kvarstår, inne i människan. Det glänsande sidentyget, de hårt arbetande händerna. Sidenfingrar speglas också i Ahmemulićs andra verk i utställningen, När moster gav SKF fingret, ett ljudverk som berättar om när konstnärens moster förlorade fingret i en arbetsplatsolycka, och som består av besvärjelser och förbannelser från byarna Gusinje och Plav i Montenegro – en motståndshandling som ekar mellan miljonprogramshusens väggar.
En annan, men liknande, konflikt synliggörs i Jonelle Twums En mammas kropp. Verkets hotellstäderskors precisa och vana rörelser ackompanjeras av berättarröstens tal till sin mammas arbetande kropp – till det ömma och det slitna, till den aldrig anländande vilan. Städandet av hotellet, de vita och rena rummen avsedda för någon annans sömn, förstärker bilden av det höga pris den enas vila har på den andras kropp. Längtan efter vila och stillhet återkommer även i Alexander Rynéus och Per Bifrosts videoverk från Malmberget, I fragmentens rum. Verket betraktar hemmen, vardagen och mellanrummen utifrån det numera rivna bostadshuset Focushuset, på en plats där levandet präglas av väntan – väntan på nästa sprängning, väntan på avveckling, väntan på att samhället ska falla ned i den till följd av gruvan ständigt expanderande gropen.
En annan längtan synliggörs i ukrainska konstnärerna Yarema Malashchuk och Roman Khimeis serieverk Dedicated to the Youth of the World II och III. Det ena, producerat 2019, följer en yngre generation ta över en gammal sovjetisk filmstudio i centrala Kiev i ett massivt rejv, en frihetshandling och ett sätt att skapa rum för det gemensamma i en postrevolutionär stad. När kameran sedan följer ungdomarna ut i den bleka gryningen tycks illusionen dock brista – i morgonljuset tycks ensamheten träda fram. Än mer framstår illusionen som bruten i den rekonstruktion som konstnärerna gjorde 2023, ungefär ett och ett halvt år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, där samma ungdomar – nu några år äldre – lämnar det svettiga dansgolvet och i tysthet betraktar den disiga eftermiddagen, några timmar innan utegångsförbudet träder i kraft.
Malashchuks och Khimeis installation ställer tillsammans med utställningens andra verk en för vår tid akut fråga: Har vi verkligen någon fri tid? Och för vem är tiden fri?
Via denna fråga försöker utställningen närma sig relationen mellan fritiden och fabriken, mellan vilan och arbetet, mellan det ensamma och det gemensamma, mellan nejlikan och de gruvruiner, som reser sig omkring den.
Medverkande
Jonelle Twum är regissör, verksam i Malmö. Hennes prisbelönta kortfilm En mammas kropp (2020) har uppmärksammats både internationellt och i Sverige, och nominerats till ett flertal priser. Just nu utvecklar hon den sista filmen i trilogin om mammor, arbete och drömmar.
En mammas kropp, 2021, 8:12 min. Courtesy of Filmform.
En mammas kropp är ett intimt porträtt av två hotellstäderskor utifrån en dotters perspektiv. Samtidigt som kvinnorna genomför sina dagliga arbetsrutiner reflekterar dottern över hur kvinnornas yrke påverkar deras kroppar och relation till tid. Kvinnorna, i sin tur, navigerar och bemöter arbetets hårda och monotona villkor med vana, precision och skönhet.
![]()
/Dedicated to the Youth of the World II & III
![]()
Yarema Malashchuk och Roman Khimei, filmskapare och konstnärer som arbetat tillsammans sedan 2016, utforskar gränslandet mellan dokumentär och fiktion i Ukrainas moderna historia och samtid. Deras verk undersöker de kvarvarande strukturerna av post-imperiell makt och dess påverkan på en ny generation ukrainare, fångade mellan historiska trauman och en osäker framtid. Duons praktik reflekterar över kollektivt minne, historiens osynliga gestalter och hur individen navigerar genom föränderliga politiska och sociala landskap.
Dedicated to the Youth of the World II - 2019
Video, sound, 8’ 49”
Utrymmet på filmstudion Dovzhenko i Kiev förvandlas till ett rejv – Cxema. Kievs ungdom återerövrar sin postrevolutionära stad i en intim men samtidigt massiv nattlig ritual. Kameran följer deltagarna in i en ny dag – en verklighet som många verkar ha svårt att acceptera.
Dedicated to the Youth of the World III - 2023
Video, sound, 8’ 49”
Dedicated to the Youth of the World III är en rekonstruktion av konstnärernas film med samma titel från 2019, som dokumenterade rejvet Cxema i Kiev. Konstnärerna valde att återskapa festen i september 2023, i skuggan av ett ständigt hot, efter en utdragen pandemi och den fullskaliga invasionen av ryska ockupationsstyrkor.
Dedicated to the Youth of the World III syftar till att fånga den nya verklighet som sedan 2019 har vuxit fram – en som ingen kunnat föreställa sig för fyra år sedan.
Meira Ahmemulić
/ När moster gav fingret åt SKF
Meira Ahmemulić är konstnär och författare vars arbete obevekligt utforskar de komplexa skärningspunkterna mellan språk, identitet och omgivning. Med en utbildning från Konsthögskolan Valand i Göteborg och Academy of Fine Arts i Colombo, Sri Lanka, har Ahmemulić etablerat sig som en mångfacetterad konstnär med verk som berör frågor om exil, minne, identitet, nationellt subjekt och språkets inneboende motsägelse av möjliggörande och underkastelse.
Hennes konst har ställts ut på Blå Stället i Angered, GIBCA, Göteborgs Konstmuseum, Moderna Museet med flera. Som författare har hon publicerats i bland annat Ord&Bild, Glänta, OEI och Paletten.
2024 mottog hon Konstnärsnämndens Stora stipendium.
När moster gav SKF fingret (2023), ljudverk 25 min & Sidenfringrar (2025), installation - blandat material.
![]()
Berättelsen om verken börjar med ett guldigt sidentyg köpt av konstnärens mamma i hemlandet Montenegro. Sidenet, som mamman sydde sängöverkast, gardiner och klänningar av, tycktes under konstnärens barndom magiskt förvandla familjens lägenhet i miljonprogrammet i Gårdsten i Göteborg. Samtidigt bär det dyrbara materialet för Ahmemulić minnet av omöjlig vila från migrantarbetet i folkhemmet. De knotiga och ärrade fingrarna (Sidenfingrar) som vilar på trådrullar/pedestaler har hon mödosamt sytt för hand i samma guldiga siden. Fingrarnas skavanker är resultatet av ett svårt handarbete – mamman sydde tygerna med maskin – och upprepar förutom drömmen om skönhet även slitet i arbetet och ställer dem i relation till varandra. Samtidigt förbannar dessa fingrar, i relation till ljudverket När moster gav SKF fingret, som Ahmemulić låter växa ut i gruvarbetarnas gamla matsal i Ställberg, om hur mostern förlorade ett finger i industrin. Verket består av förbannelser som är inspirerade av hemlandet och som uttalas i miljonprogrammet i Göteborg: “Må du förlora fingrarna i en arbetsplatsolycka, må bidragen du lever på göra slut på dig”. Det är en surrealistisk historia om alldaglig ordkonst, svårfrånkomligt öde och förutsägelser om att saker och ting kommer att förändras.
Alexander Rynéus (1987) är filmskapare och konstnär. Utbildad vid Konstfack och Biskops Arnö. Per Bifrost (1987) är filmskapare och manusförfattare, utbildad vid Biskops Arnö och Alma manusutbildning. Tillsammans har de tidigare regisserat sex filmer som visats på bland annat Netflix, Amazon Prime, Folkets Bio, Göteborgs Filmfestival och nominerats till Dox:Award CPH:DOX, Best newcomer award, International Filmfestival Mannheim-Heidelberg, Emerging Artist Award, Full Frame Documentary Filmfestival, med flera. De har också regisserat egna filmer. Gemensamma verk har tidigare visats på Arkdes och Wienwoche. Alexanders tidigare verk har visats på på Kalmar Konstmuseum, Hallands konstmuseum, Ovni, Smålandstriennalen.
Tillsammans har de i över 15 år arbetat med Malmberget som plats, berättelse och tillstånd. Genom en serie filmer, utställningar och installationer har de följt samhällets gradvisa upplösning och människors relation till en plats som är på väg att försvinna. Arbetet är processbaserat och utan slutdatum – ett långsiktigt försök att lyssna till landskapet, gruvan och rösterna som finns kvar.
I fragmentens rum, videoverk, 2025. 25 min loop.
Ett videoverk där hemmet, mellanrummen och gruvans framfart står i centrum. Genom fragmenterade scener och röster skildras Malmberget – en plats i förändring där det förflutna krockar med det som ännu inte kommit. Gruvan växer, samhället krymper, och hålen i marken blir luckor i minnet. Filmen rör sig mellan vardag och avveckling, mellan hopp, motstånd och osäkerhet. Mitt i allt står Focushuset – som ett sista landmärke innan det försvinner. Som markens mätplintar fångar verket stämningar och rörelser i ett samhälle på väg att bli något annat.
![]()
Simon Ferners konstnärliga praktik kretsar kring bortglömda och dolda delar av vår gemensamma historia. Genom research i arkiv, bibliotek och museisamlingar sammankopplas och kartläggs outforskade berättelser tillsammans med platsspecifika undersökningar. I hans arbete ställs frågor om hur dessa platser bär spår av sin historia och vilka spår som finns kvar av dem idag. Ferner är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han har bland annat ställt ut på Vallentuna kulturhus, Lunds konsthall, Ställbergs Gruva och på Skånes Konstförening. Han driver sedan 2020 Arkiv S, en samling av berättelser om rasistiskt våld i Sverige, med fokus på 1990-talet.
På Ställbergs gruva ställer Simon ut ett pågående konstnärligt arbete om den trädgård som upprättades på 410 meters djup i Grängesbergsgruvan 1959.
![]()
Albin Amelin (1902-1975) är en av den svenska konsthistoriens mest framträdande gestalter inom expressivt och socialrealistiskt måleri. Många av hans verk skildrar med tjocka färglager och grova konturer socialister, partisaner och arbetarrörelsens platser och kroppar. Sågverk, gruvor, hamnar och industrier liksom demonstrationståg, tal och olyckor utgör en stor del av hans eftermäle, vid sidan av landskapsskildringar och blomsterstilleben. Tillsammans med Vera Nilsson, Bror Hjort, Sven X:et Eriksson och Siri Derkert startade han också konstgruppen och galleriet Färg och form 1932.
I växthuset målade Amelin 1943 till arbetarna vid Grängesbergsgruvan, där den tog plats i deras matsal. Målningen föreställer en kvinna som vattnar blommorna i ett växthus som vetter ned mot gruvan. När gruvan lade ned flyttades tavlan till kulturhuset Cassels i Grängesberg, där den idag finns att beskåda i Amelinsalen.
I växthuset kommer på Ställbergs gruva visas tryckt på tyg.
![]()
I årets utställning på Ställbergs gruva återkommer just blommorna, i både direkt och överförd betydelse. De väller över i Amelins målning I växthuset, målad under kriget 1943, och skymmer sikten mot gruvan som framträder i bakgrunden. De återfinns också i Simon Ferners utställda bild av trädgården på 400 meters djup i Grängesbergsgruvan, där arbetarna tog initiativ till att odla hyacinter, liljor och begonior strax intill schaktet, ett litet utrymme för fägring långt nere i berget.
På samma vis går det att se blomman, eller rosen för all del, som en metafor. Odlingen som kultur, rosorna till det dagliga brödet. Utifrån denna förståelse kan vi också förstå fritiden, i relation till den i Amelins verk bakomliggande fabriken. Tiden efter arbetet. Tiden för levandet. Tid och plats för konsten, vilan, festen, trädgården. En tid som blev möjlig för alla först efter en idog kamp för ett bättre liv, för både bröd och rosor.
Samtidigt är denna tid fortsatt skarpt villkorad, kringskuren av konflikter, kapital, arbete och krig. För vissa mer än för andra. Meira Ahmemulićs verk Sidenfingrar, från vilken utställningens titel lånat sitt namn efter ett citat av Ahmemulićs mamma, talar om att drömmen om vilan för migrantarbetare alltid är ouppnåelig, men också om att längtan efter skönhet alltid kvarstår, inne i människan. Det glänsande sidentyget, de hårt arbetande händerna. Sidenfingrar speglas också i Ahmemulićs andra verk i utställningen, När moster gav SKF fingret, ett ljudverk som berättar om när konstnärens moster förlorade fingret i en arbetsplatsolycka, och som består av besvärjelser och förbannelser från byarna Gusinje och Plav i Montenegro – en motståndshandling som ekar mellan miljonprogramshusens väggar.
En annan, men liknande, konflikt synliggörs i Jonelle Twums En mammas kropp. Verkets hotellstäderskors precisa och vana rörelser ackompanjeras av berättarröstens tal till sin mammas arbetande kropp – till det ömma och det slitna, till den aldrig anländande vilan. Städandet av hotellet, de vita och rena rummen avsedda för någon annans sömn, förstärker bilden av det höga pris den enas vila har på den andras kropp. Längtan efter vila och stillhet återkommer även i Alexander Rynéus och Per Bifrosts videoverk från Malmberget, I fragmentens rum. Verket betraktar hemmen, vardagen och mellanrummen utifrån det numera rivna bostadshuset Focushuset, på en plats där levandet präglas av väntan – väntan på nästa sprängning, väntan på avveckling, väntan på att samhället ska falla ned i den till följd av gruvan ständigt expanderande gropen.
En annan längtan synliggörs i ukrainska konstnärerna Yarema Malashchuk och Roman Khimeis serieverk Dedicated to the Youth of the World II och III. Det ena, producerat 2019, följer en yngre generation ta över en gammal sovjetisk filmstudio i centrala Kiev i ett massivt rejv, en frihetshandling och ett sätt att skapa rum för det gemensamma i en postrevolutionär stad. När kameran sedan följer ungdomarna ut i den bleka gryningen tycks illusionen dock brista – i morgonljuset tycks ensamheten träda fram. Än mer framstår illusionen som bruten i den rekonstruktion som konstnärerna gjorde 2023, ungefär ett och ett halvt år efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, där samma ungdomar – nu några år äldre – lämnar det svettiga dansgolvet och i tysthet betraktar den disiga eftermiddagen, några timmar innan utegångsförbudet träder i kraft.
Malashchuks och Khimeis installation ställer tillsammans med utställningens andra verk en för vår tid akut fråga: Har vi verkligen någon fri tid? Och för vem är tiden fri?
Via denna fråga försöker utställningen närma sig relationen mellan fritiden och fabriken, mellan vilan och arbetet, mellan det ensamma och det gemensamma, mellan nejlikan och de gruvruiner, som reser sig omkring den.
Medverkande
Jonelle Twum
/ En mammas kroppJonelle Twum är regissör, verksam i Malmö. Hennes prisbelönta kortfilm En mammas kropp (2020) har uppmärksammats både internationellt och i Sverige, och nominerats till ett flertal priser. Just nu utvecklar hon den sista filmen i trilogin om mammor, arbete och drömmar.
En mammas kropp, 2021, 8:12 min. Courtesy of Filmform.
En mammas kropp är ett intimt porträtt av två hotellstäderskor utifrån en dotters perspektiv. Samtidigt som kvinnorna genomför sina dagliga arbetsrutiner reflekterar dottern över hur kvinnornas yrke påverkar deras kroppar och relation till tid. Kvinnorna, i sin tur, navigerar och bemöter arbetets hårda och monotona villkor med vana, precision och skönhet.
Yarema Malashchuk & Roman Khimei (Ukraina)
/Dedicated to the Youth of the World II & III
Yarema Malashchuk och Roman Khimei, filmskapare och konstnärer som arbetat tillsammans sedan 2016, utforskar gränslandet mellan dokumentär och fiktion i Ukrainas moderna historia och samtid. Deras verk undersöker de kvarvarande strukturerna av post-imperiell makt och dess påverkan på en ny generation ukrainare, fångade mellan historiska trauman och en osäker framtid. Duons praktik reflekterar över kollektivt minne, historiens osynliga gestalter och hur individen navigerar genom föränderliga politiska och sociala landskap.Dedicated to the Youth of the World II - 2019
Video, sound, 8’ 49”
Utrymmet på filmstudion Dovzhenko i Kiev förvandlas till ett rejv – Cxema. Kievs ungdom återerövrar sin postrevolutionära stad i en intim men samtidigt massiv nattlig ritual. Kameran följer deltagarna in i en ny dag – en verklighet som många verkar ha svårt att acceptera.
Dedicated to the Youth of the World III - 2023
Video, sound, 8’ 49”
Dedicated to the Youth of the World III är en rekonstruktion av konstnärernas film med samma titel från 2019, som dokumenterade rejvet Cxema i Kiev. Konstnärerna valde att återskapa festen i september 2023, i skuggan av ett ständigt hot, efter en utdragen pandemi och den fullskaliga invasionen av ryska ockupationsstyrkor.
Dedicated to the Youth of the World III syftar till att fånga den nya verklighet som sedan 2019 har vuxit fram – en som ingen kunnat föreställa sig för fyra år sedan.
Meira Ahmemulić
/ När moster gav fingret åt SKFMeira Ahmemulić är konstnär och författare vars arbete obevekligt utforskar de komplexa skärningspunkterna mellan språk, identitet och omgivning. Med en utbildning från Konsthögskolan Valand i Göteborg och Academy of Fine Arts i Colombo, Sri Lanka, har Ahmemulić etablerat sig som en mångfacetterad konstnär med verk som berör frågor om exil, minne, identitet, nationellt subjekt och språkets inneboende motsägelse av möjliggörande och underkastelse.
Hennes konst har ställts ut på Blå Stället i Angered, GIBCA, Göteborgs Konstmuseum, Moderna Museet med flera. Som författare har hon publicerats i bland annat Ord&Bild, Glänta, OEI och Paletten.
2024 mottog hon Konstnärsnämndens Stora stipendium.
När moster gav SKF fingret (2023), ljudverk 25 min & Sidenfringrar (2025), installation - blandat material.
Alexander Rynéus & Per Bifrost
/ I fragmentens rumAlexander Rynéus (1987) är filmskapare och konstnär. Utbildad vid Konstfack och Biskops Arnö. Per Bifrost (1987) är filmskapare och manusförfattare, utbildad vid Biskops Arnö och Alma manusutbildning. Tillsammans har de tidigare regisserat sex filmer som visats på bland annat Netflix, Amazon Prime, Folkets Bio, Göteborgs Filmfestival och nominerats till Dox:Award CPH:DOX, Best newcomer award, International Filmfestival Mannheim-Heidelberg, Emerging Artist Award, Full Frame Documentary Filmfestival, med flera. De har också regisserat egna filmer. Gemensamma verk har tidigare visats på Arkdes och Wienwoche. Alexanders tidigare verk har visats på på Kalmar Konstmuseum, Hallands konstmuseum, Ovni, Smålandstriennalen.
Tillsammans har de i över 15 år arbetat med Malmberget som plats, berättelse och tillstånd. Genom en serie filmer, utställningar och installationer har de följt samhällets gradvisa upplösning och människors relation till en plats som är på väg att försvinna. Arbetet är processbaserat och utan slutdatum – ett långsiktigt försök att lyssna till landskapet, gruvan och rösterna som finns kvar.
I fragmentens rum, videoverk, 2025. 25 min loop.
Ett videoverk där hemmet, mellanrummen och gruvans framfart står i centrum. Genom fragmenterade scener och röster skildras Malmberget – en plats i förändring där det förflutna krockar med det som ännu inte kommit. Gruvan växer, samhället krymper, och hålen i marken blir luckor i minnet. Filmen rör sig mellan vardag och avveckling, mellan hopp, motstånd och osäkerhet. Mitt i allt står Focushuset – som ett sista landmärke innan det försvinner. Som markens mätplintar fångar verket stämningar och rörelser i ett samhälle på väg att bli något annat.
Simon Ferner
/TrädgårdenSimon Ferners konstnärliga praktik kretsar kring bortglömda och dolda delar av vår gemensamma historia. Genom research i arkiv, bibliotek och museisamlingar sammankopplas och kartläggs outforskade berättelser tillsammans med platsspecifika undersökningar. I hans arbete ställs frågor om hur dessa platser bär spår av sin historia och vilka spår som finns kvar av dem idag. Ferner är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han har bland annat ställt ut på Vallentuna kulturhus, Lunds konsthall, Ställbergs Gruva och på Skånes Konstförening. Han driver sedan 2020 Arkiv S, en samling av berättelser om rasistiskt våld i Sverige, med fokus på 1990-talet.
På Ställbergs gruva ställer Simon ut ett pågående konstnärligt arbete om den trädgård som upprättades på 410 meters djup i Grängesbergsgruvan 1959.
Albin Amelin
/ I växthusetAlbin Amelin (1902-1975) är en av den svenska konsthistoriens mest framträdande gestalter inom expressivt och socialrealistiskt måleri. Många av hans verk skildrar med tjocka färglager och grova konturer socialister, partisaner och arbetarrörelsens platser och kroppar. Sågverk, gruvor, hamnar och industrier liksom demonstrationståg, tal och olyckor utgör en stor del av hans eftermäle, vid sidan av landskapsskildringar och blomsterstilleben. Tillsammans med Vera Nilsson, Bror Hjort, Sven X:et Eriksson och Siri Derkert startade han också konstgruppen och galleriet Färg och form 1932.
I växthuset målade Amelin 1943 till arbetarna vid Grängesbergsgruvan, där den tog plats i deras matsal. Målningen föreställer en kvinna som vattnar blommorna i ett växthus som vetter ned mot gruvan. När gruvan lade ned flyttades tavlan till kulturhuset Cassels i Grängesberg, där den idag finns att beskåda i Amelinsalen.
I växthuset kommer på Ställbergs gruva visas tryckt på tyg.
