Vandring i Nittälvsdalen

Vandring (konst, konsert och samtal)
25/5 2019
 Ställbergs gruva/Nittälven (Dansarbacken)

Medverkande

Konst
Anja Örn, Hanna Ljungh

Konsert 
Anna Möller, Viola Martinsson

Kulturhistoria 
Thyra Lundell

Föreläsning
Daniel Bergdahl

Samtal
Carl Oscar Sjögren (moderator), Daniel Bergdahl, Esa Fahlén, Anja Örn, Hanna Ljungh, Thyra Lundell

Fika
Katja Roselli, Yvonne Sjögren, Roger Carlson

Grafisk form
Fia Djerf

Idé
Eric Sjögren, Carl Oscar Sjögren


Från Djupdalshöjdens myrar och tjärnar, porlar smältvattnet ned i bäckar till Nittälvens dalgång. Under heldagsvandring följde vi vattnet i Nittälvens myr och deltalandskap för att undersöka olika relationer till älven, som källa för berättelser, arbete, turism, biotop och energi-försörjare.

Nittälven är en av de få outbyggda älvarna i Sverige och med hjälp av Anja Örns film om Lule älv “Till minnet av en älv” och Hanna Ljunghs uppgörelse om älvens nytta i filmen “How to civilize a waterfall” trädde ett dilemma fram; ett dilemma mellan människans exploatering av älven, med utplåning av värdefullt djur och växtliv som följd och en fossilfri energiproduktion som genererar arbete och pengar till statskassan. Frågeställningar med många svar uppenbarade sig; Hur bör stat, region och medborgare förhålla sig till den slingrande, forsande kraften?

För reflektion och tankar samlades vandringen vid Dansarbacken med introduktion till platsen av Thyra Lundell, Ställdalens Naturstudieklubb. Efter en fikastund hölls ett samtal modererat av Carl Oscar Sjögren mellan Daniel Bergdahl, vattenvårdshandläggare på Länsstyrelsen i Örebro län, Esa Fahlén, projektledare för organisationen Älvräddarna, Anja Örn, Hanna Ljungh och medvandrare. Dagen avslutades med en akustisk konsert av kompositören och violinisten Anna Möller med gästen och sångaren Viola Martinsson.


Till Minnet av en älv
Anja Örn

Jag lever bredvid en av de förut mäktigaste av älvar. En älv med svindlande mängder vatten som forsat fram genom landskapet, Lule älv. Nu är den helt stilla och alldeles alldeles tyst. Det som innan var forsar och fall är nu kraftverk, dammar och vattenmagasin.

Skulden i landskapet, finns den? Jag tror att den känns, ibland som påtaglig ångest ibland som en oro när jag inte kan förstå och läsa de historiska lagren i naturen. Landskapet blir flyktigt och svårt att tycka om. Det finns inga stigar på måfå och inga platser att stanna vid.

Jag undrar hur det känns att stänga av ett vattenfall, att tysta en fors?

Kan det vara som att sluta andas väldigt långsamt?


How to civilize a Waterfall
Hanna Ljungh

I filmen How to Civilize a Waterfall möter mänskligt maktspråk en likgiltig natur. En person predikar, vilt skrikande och gestikulerande, i ett fruktlöst försök att på olika sätt övertyga ett vattenfall om fördelarna med att ersätta det med ett dammbygge. Texten bygger på programförklaringen för vattenkraft från ett av Sveriges största kratbolag. Det individuella mötet som sker här blir en känslomässigt drabbande och näst intill andlig upplevelse av att möta sig själv. Verket visar på människans paradoxala förhållande till naturen. Där naturen blir det andra, det som inte går att fånga eller kommunicera med.


Anna Möller

Anna Möller är folkmusiker, kompositör och violinist. Hon är del av den nutida folk- och världsmusikscen som vill göra upp med den stereotypa bilden av folkmusik som en enbart nationalromantisk midsommarangelägenhet. Anna vill skapa musik som fritt rör sig över genrer och gränser och kärleken till spelmansmusiken använder hon som språngbräda för utflykter i andra världar. Hon är en flitig utforskare av musik från olika delar av världen och samarbetar med musiker från många olika kulturer.





Mark

Adress
︎
Gruvvägen 5, 714 92 Kopparberg

Instagram
︎
@stallbergsgruva

Facebook
︎
/stallbergs.gruva