Den tunna skorpan
– jorden, makten och konflikterna



︎ 25 maj – 21 september
︎︎︎ Utställning

Utställningen har öppet i samband med alla våra publika arrangemang.

Medverkande: 
Inas Halabi (Palestina)
John Erling Utsi (Sápmi) och Georg Götmark (Sverige)
Leyla Keskin (Turkiet)
Jumana Manna (Palestina)
Åsa Sonjasdotter (Sverige). 
Anja Bergdahl (Sverige) 

Kurerad av: Ställbergs gruva 

Utställningstekniker: Eric Sjögren & Roger Carlson
Här, där vi står, löper gruvorterna under marken. Det stora dagbrottet, som är vår granne, växer för varje år, när gropens väggar eroderar. Vi odlar rabarber, hallon och libbsticka i pallkragar för att de inte ska påverkas av de eventuella tungmetaller som fortfarande finns i jorden. Det månlandskap av gråberg som bredde ut sig här för tio år sedan har täckts av sly och skog, som skjuter upp ur den svarta jorden. 

Ur marken, myllan, skiktet. Terra firma.

Det är ju denna tunna lilla skorpa allt levande kommer ur. Och det är också den som mänskligheten med alla till buds stående medel oupphörligt försökt överlista, omforma, bända. Enorma massor förflyttas, malm, mineraler och energi utvinns och genereras, dammar byggs, skogar skövlas, gränser dras genom bergskedjor, hav och tvärs över färdvägar. Som ytterligare ett stratum till jordlagren under oss för vi in jorden och det levande i administrativa enheter, omsorgsfullt uppritade på kartor och katalogiserade i register, benämner och glömmer, skapar och registrerar.

Jorden – i ordets dubbla bemärkelse – är, precis som våtservetter, golfbanor och obligationer, en mätbar ekonomisk resurs. Samtidigt tycks vi envist genom alla århundraden fortsätta att ägna oss åt högst omätbara aktiviteter i relation till marken som omger oss. Vi plockar blommor och samlar bär i skogarna, betraktar solen när den försvinner bakom horisonten,  återvänder till hjortronmyrar som mormödrar pekat ut, sörjer kalavverkningarna och de utrotade arterna, låter kroppen sjunka ned under den svala vattenytan. Jorden och allt som kommer ur den är så hopplöst sammantvinnad med oss som lever av den att de regelverk som makten ständigt upprättar för att kontrollera människans relation till det som omger oss alltid är en form av våld, ett upprättande av en gräns i ett landskap där inga gränser är möjliga att dra.

Det är i denna skärningspunkt – mellan makten och det levande, mellan å ena sidan administrationen, regelverket, ekonomin, modernitetens strävan efter det rationella och begripliga, och å andra sidan den levda erfarenheten, den muntliga traditionen, ett stillsamt strövande längs med stigen – som Ställbergs gruvas utställning 2024 har sin utgångspunkt.

Årets sex medverkande konstnärer skildrar denna komplexa och grundläggande konflikt i vår tillvaro från olika platser och perspektiv. Åsa Sonjasdotters film och essä Cultivating Abundance går tillbaka till 1800-talets slut för undersöka den industriella utvecklingen av monokulturella grödor, parallell med den tidens fascistiska idéer om renhet, men skildrar också ett samtida motstånd i hur utsädesföreningen Allkorn idag återinför de lokala spannmålssorter som gått förlorade. Jumana Mannas film Foragers berättar om hur traditionen av att plocka ätbara växter i Israel/Palestina kringskärs av israeliska naturvårdslagar, där argument om naturvård används för att ytterligare alienera palestinier från mark de lever på och av. Leyla Keskins verk ŞÎN består av en sorgeritual över de utdöende fiskarter som dammbygget Ilısu i Tigris har resulterat i och i Rádji följer John Erling Utsi och Georg Götmark en familj vars renbetesmark delas av landsgränsen mellan Sverige och Norge. Inas Halabis We Have Always Known the Wind’s Direction undersöker de troliga nedgrävningarna av kärnavfall på Västbanken, en film som i sin helhet blir en allegori över områdets osynliga men dödliga makt och kontroll över marken och invånarna. Anja Bergdahl (Ställbergs gruva) medverkar med ett ljudverk som undersöker hur landskapet i Bergslagen har formats och fortsätter att formas av händer och maskiner.

Sammantaget skildrar utställningen delar av den intrikata och oöverskådliga relation vi har till marken och hur vi i denna tunna lilla skorpa lagrar historier ovanpå historier om maktanspråk och konflikter, om omsorger och förluster, om traditioner och om motstånd.


MEDVERKANDE KONSTNÄRER

Inas Halabi

WE HAVE ALWAYS KNOWN THE WIND´S DIRECTION

Inas Halabi (född 1988 i Jerusalem, Palestina) är konstnär som framförallt arbetar med video. Hennes praktik intresserar sig för hur sociala strukturer och nationella narrativ konstrueras, ofta med sin utgångspunkt i glömda eller okända historier i Levanten, det geografiska område som innefattar bland annat Palestina. Halabi har en master i fri konst från Goldsmiths University of London i Storbritannien.

Hon har de senaste åren ställt ut och visat sina filmer på bland annat Enjoy Contemporary Art Space, Wellington, Nya Zealand (2024), Reel Palestine Dubai (2024), TAVROS, Athen (2024), Beirut Art Centre (2023), Hot Docs Canadian International Documentary Festival (2023), Showroom London (2022), Stedelijk Museum, Amsterdam (2020) och Film at Lincoln Center, USA (2020).

Hon lever och verkar i och mellan Palestina och Nederländerna.

halabinas.com



Om WE HAVE ALWAYS KNOWN THE WIND´S DIRECTION 
We Have Always Known the Wind’s Direction utforskar de troliga nedgrävningarna av kärnavfall i de södra delarna av Västbanken. Berättelsen rör sig i både det inre och det yttre via samtal, intervjuer och landskapsskildringar. I växlingarna mellan dessa bilder – fragment från samtal med en kärnfysiker och berg som färgas röda – framträder en parallell historia om hur information undanhålls, motarbetas eller fördröjs. Isotopen Cesium 137, osynlig men dödlig, kan vi förstå som en synekdoke för den långt mer ogreppbara osynlighet som nätverken av maktstrukturer och kontrollsystem i regionen utgör. Filmen blir på så vis en stilla reflektion över hur det ofilmbara, och på samma gång oundvikliga, kan gestaltas.

2019 / videoverk / 11:57 min



Leyla Keskin

ŞÎN

Leyla Keskin lever och verkar i staden Mardin i Turkiet. Hon arbetar ideellt med undervisning i konst och teater för barn som på olika sätt lever i utsatthet, där flera har erfarenhet av krig och miljökatastrofer, för att stödja dem i att utforska sin kreativitet och sin sinnlighet. Keskins konst intresserar sig för berättelser och myter om kvinnor, där konsten är ett verktyg för att gestalta kvinnors levda erfarenheter.

De senaste åren har hennes arbete kretsat kring den nästan 4000 år gamla staden Hasankeyf och Tigris bördiga floddal, där dammbygget Ilısu fått stora konsekvenser för omkringliggande natur och kulturarv. Genom sitt researcharbete har hon omformulerat relationen mellan människa och natur och samlat det under begreppet “Ecological Grief”, som föreslår nya ingångar i hur vi förstår relationen mellan människa och natur. Keskin utmanar en antropocentrisk utgångspunkt genom att betona naturens inneboende dynamiker och införliva icke-mänskliga perspektiv på de känslotillstånd som klimatkrisen frambringar.

Hennes examensarbete i konst och media vid universitetet i Merdin gräver djupt i dessa frågor och relationer, och hennes arbete utgör ett betydande bidrag inom fältet. Som medlem i The After School vid konst- och forskningsorganisationen The Center for Arts, Design, and Social Research fortsätter hon att utforska hur konsten kan skapa en sinnlig dimension till frågor om samhälle och miljö.



Om ŞÎN
Över hela världen innebär fördämningar störningar och förändringar i flodernas ekosystem, vilket har stor inverkan på fiskars och många andra varelsers livsmiljöer. Regleringen av vattenflödet genom öppning och stängning av dammluckor har drivit flera arter mot utrotning.

I detta videoverk gestaltar Keskin genom ritualer en djup sorg över förlusten av icke-mänskliga varelsers rätt till liv i relation till byggandet av Ilısu-dammen. Videon är inspelad i Zeriye, byn där Keskin är född som idag är översvämmad av dammvatten, tillsammans med barn från området som viker papper till mängder av fiskfigurer – en sorgeritual för Tigris utrotningshotade fiskar.

Verket vill synliggöra såväl en grundläggande omsorg om landskapets ekologi som den sorg som kommer av förluster. Keskin betonar i verket den ömtåliga balansen mellan människa och natur, men också hur konsten och ritualen kan fungera som verktyg i både en känslomässig och en social kontext.

2021/ video / 10:18 min



Jumana Manna

/ Foragers

Jumana Manna är konstnär och filmare, uppvuxen i Jerusalem och boende i Berlin. Hennes praktik utforskar hur makt kommer till uttryck via kroppen, jorden och andra materialiteter i relation till koloniala arv och platsers historia. Genom skulptur, film och text behandlar hennes verk paradoxerna i olika former av bevarandepraktiker, särskilt inom arkeologi, jordbruk och lagstiftning. Hennes verk utforskar spänningsfältet mellan  modernismens förkärlek för kategorisering och bevarande och den oförutsägbara potentialen i fördärvet som en integrerad del av livet och dess ständiga pånyttfödelse.

Jumana Manna har deltagit i ett flertal filmfestivaler som Berlinale, Viennale, BAFICI, IFFR; Cairo Cinema Days, Göteborgs filmfestival, Ambulante, med flera. Hennes film Wild Relatives (2018) belönades m

ed bland andra New Visions Award vid CPH:DOX och Dokufest Kosovos Green Dox Award. Hon har haft soloutställningar på M HKA, Antwerpen (2021), Tabakalera, San Sebastian (2019), Henie Onstad Museum, Oslo (2018), Mercer Union, Toronto (2017), med flera.

jumanamanna.com


Om Foragers
Foragers skildrar i ett meditativt tempo och med sarkastisk humor plockandet och insamlandet av ätbara växter i Palestina/Israel. Filmen, inspelad i Golanhöjderna, Galileen och Jerusalem, växlar mellan fiktion, dokumentär och arkivmaterial för att skildra hur Israels naturvårdslagar påverkar dessa sedvänjor. Restriktionerna förbjuder insamlandet av za’atar (timjan) o

ch den kronärtskocksliknande växten ‘akkoub och har resulterat i böter och rättegångar för hundratals som anhållits för att ha samlat dessa inhemska växter. Israeliska statliga representanter försvarar lagarna med att framhålla sin vetenskapliga expertis och sin skyldighet att skydda naturen, vilket för palestiner utgör ett slags ekologisk fond för en lagstiftning som ytterligare alienerar dem från deras egen mark. 

Genom att följa växterna från det vilda in i köken, från israeliska “naturpatrullers” jakt på växtsamlarna till rättegångssalarna berättar Foragers om den ärvda kärleken, glädjen och kunskapen som samlandets traditioner rymmer, men också om motståndet mot de restriktiva lagarna. Genom att omformulera bevarandets villkor och begränsningar reser filmen frågor om utrotningens politik och om vem som bestämmer vad som ska utrotas, och vad som får leva vidare.

2022 / video / 65 min 



Åsa Sonjasdotter

/ Cultivating Abundance

Åsa Sonjasdotters konstnärliga arbete drivs av ett engagemang i processer för motstånd och alternativ till den brutalitet som präglar dagens matproduktion och bruk av mark för jordbruk. Uppväxt vid monokulturella odlingsfält på den högindustrialiserade Västskånska slätten, har Sonjasdotter egen erfarenhet av hur dessa förhållanden påverkar människor, djur, vatten och jord. Det var också här som en ‘universellt tillämpbar’ teknik för monokulturellt jordbruk utformades. Sonjasdotter arbetar vidare på samma tema i filmen Cultivating Abundance (Att odla överflöd) från 2022, skapad i dialog med växtförädlare Hans Larsson, samt med föreningen Allkorn som främjar framtagning och utveckling av en mångfald lokalt anpassade sädesslag. I två decennier har Sonjasdotter arbetat med frågor kring odling som en estetisk och etisk social praktik.

Åsa Sonjasdotter (född i Helsingborg 1966, uppvuxen i Lund) bor och arbetar på Ven och i Berlin.

asasonjasdotter.info


Om Cultivating Abundance
Cultivating Abundance (2022) är en film som går tillbaka till den period, från 1880-talet och framåt, när industriella metoder för förädling av monokulturella grödor utvecklades vid Allmänna svenska utsädesföreningen i Svalöv. Filmen låter oss också följa hur utsädesföreningen Allkorn återinför lokala spannmålssorter, framodlade av bönderna själva, som gått förlorade i detta skifte.

2022 / video / 63:43 min 



John Erling Utsi & Georg Götmark

/ RÁDJI

John Erling Utsi, baserad i Jokkmokk, är en av de främsta filmskaparna i Sápmi. Han har producerat TV-program, dokumentärer, fiktion och översättning i många olika tematiker och områden, i Sverige såväl som internationellt. Han senaste film, Rádji (i samarbete med Georg Götmark), belönades med Tromsø-palmen på TIFF 2022.

Georg Götmark är dokumentärfilmare med över 20 års erfarenhet av filmarbete över hela världen. Hans senaste dokumentärer, Rádji och Bellum, är internationella samproduktioner som visats på flera filmfestivaler och på TV, i Sverige och internationellt.

Om RÁDJI
Simon Marainen och Beatrice Fløystad är ett samiskt par som kämpar för att uppfostra sina tre barn och överleva som renskötare, trots att deras betesmarker är uppdelade av nationsgränsen mellan Sverige och Norge. En film om naturens skönhet och brutalitet, om nationella identiteter, politisk byråkrati och det skandinaviska koloniala arvet, som återspeglas i ett pågående rättsfall mot den norska staten som kommer att avgöra framtiden för renskötarna från Saarivuoma sameby. 

2021 / video / 58 min



Mark

Besöksadress
︎
Gruvvägen 5
714 92 Kopparberg

Instagram
︎
@stallbergsgruva

Facebook
︎
/stallbergs.gruva

Postadress
︎
Björksjön 64
712 91 Hällefors