“Nya profana psalmer vid det nedlagda järnmalmsbrottet – med förlösande resultat” Recension Ställbergssången av Erik Augustin Palm.

16.08.2018

Under helgen togs Ställbergs gruva i Ljusnarsberg i besittning av Ställbergsången, på samma gång ett körläger och ett nytt körverk. Bakom projektet står folkmusikern Sara Parkman och popartisten Xenia Kriisin, som med sina körer stöpte fram nya profana psalmer vid det nedlagda järnmalmsbrottet – med förlösande resultat.
Om den japanske animationsregissören Hayao Miyazaki och den svenske bildkonstnären Lars Lerin skulle teckna en byggnad ihop, skulle den förmodligen se ut ungefär som tornhuset vid Ställbergs gruva. När man kör in på grusparkeringen vid järnmalmsbrottet – som lades ner 1977 och en gång var Europas djupaste schakt av sitt slag – tornar den höga betonglaven upp sig suggestivt och surrealistiskt. Som en blandning av en retrofuturistisk rymdbas, en gammal stenkyrka och en efterlämning från en riddarborg, står den där omgiven av björkar – knappt en mil från Dalarnas länsgräns. Intill övergivna gruvlokaler, i ett dovt och stilla Bergslagen.

Eller rättare sagt, på en plats som brukade vara övergiven och stilla. För sedan 2012 har den mångfacetterade konstgruppen The Non Existent Center drivit satellitverksamhet vid Ställbergs gruva – från konstnärsresidensenser till festivaler. Organisationen har vardagsbaser i Stockholm och Göteborg, och utgörs av medlemmar från olika discipliner – från konst till arkitektur, kulturgeografi, författande, koreografi och musik.

Och till sistnämnda kategori hör folkmusikern Sara Parkman, som ihop med den experimentella popartisten Xenia Kriisin har låtit Ställbergs gruva omgivas av ett livligt musikaliskt hölje under de senaste veckorna, med en blandkaraktär lika fantasieggande som åsynen av nämnda gruvtorn.

Projektet – kallat ”Ställbergsången” – inleddes häromveckan som körläger, och avslutades under den gångna helgen som ett körverk. Styckena har skrivits på olika håll av de två musikerna, som sedan mötts i Ställberg för att uppföra dem. Inför fredagens urpremiär var luften närmast elektrisk av förväntan ute på gårdsplanen, emanerande lika mycket från Sara Parkman och Xenia Kriisin, som deras 30 personer starka sånggrupp, Bygdekören, med amatörsångare främst från Bergslagen, och den mindre Multikören, med erfarna vokalister från hela landet.

Inför fredagens urpremiär var luften närmast elektrisk av förväntan ute på gårdsplanen

Däribland den ende manlige sångaren, Sara Parkmans pappa Lars Parkman, en anmärkningsvärt skönsjungande (och namnkunnigt vidsynt) kristen präst. Multikörens vokalister inledde kvällens framförande genom att individuellt leda besökare i små grupper mellan verkstadsbyggnader och slyskog, med soliststämmor på olika språk som GPS, och en gemensam bordunton som grund.

Inte psalmen som bärare av religiösa budskap, utan som musikalisk dräkt för det urmänskliga

Och en vidsynt präst i kören var onekligen särdeles förenligt med “Ställbergsångens” röda tråd – psalmen. Men inte psalmen som bärare av religiösa budskap, utan som musikalisk dräkt för det urmänskliga och universella. Det som förenar oss, och det som frigör oss.

När vi besökare efter en stunds andaktsfull musikpromenerad utomhus lotsas in i en gammal verkstadsbyggnad, där en vedhall har omvandlats till konsertlokal, möts vi av en kraftfullt rungande folkhymn skriven av Sara Parkman, som agerar körledare med en oefterhärmlig fysisk hänförelse.

Även Xenia Kriisin förmedlar en musikalisk begeistring som är intagande, både som körledare, och i sina körstycken – som till skillnad från Sara Parkmans folk- och världsmusikpräglade melodier drar mer åt jazz, soul och gospel.

För det instrumentala står Erik “Errka” Petersson på hammondorgel, och Johan Hjalmarsson på trummor – en duo som både i utförande och instrument för tankarna till Bo Hanssons och Sagor & Swings varsamt psykedeliska folkvisor.

Någon gång tar Sara Parkman fram sin fiol, och kombinerar de ivriga stråkdragen med sin förtätade sång – på det sätt som hon under de två senaste åren har utmärkt sig som en av våra främsta folkmusikförnyare, och en av landets mest intressanta musiker, alla kategorier.


Eklekticismen är genomgående i “Ställbergsången”. Innan huvudkonserten är slut och vi guidas djupare in i byggnaden till den stora sal – med öppen port ut till björkarna – som en gång var spelhus (som drev hissar till schakten), har vi utöver Parkmans och Kriisins egna tonsatta ord fått höra utsnitt från bland andra Evert Taube och Bibeln, den brittiska 80-talspopikonen Kate Bush och den libanesiska sångerskan Fairuz, en av arabvärldens största stjärnor. Och så en turkisk folksång. Ord med åtskilda utgångspunkter, men gemensamma riktningar – mot varandets och kroppens frigörelse.

Eklekticismen är genomgående i “Ställbergsången”.

Och efter att Sara Parkman – under “Ställbergsångens” sublima slutparti, uppbackad av sin far och sina sångsystrar – slungar ut orden “Jag ropar ut mitt innersta hav, Jag ropar ut all min skit och mitt skav”, så tycks vi alla ha genomgått katharsis. Sedan går vi ut i grönskan och sluter upp i körens folkvisa.

Kristina Issa en av solisterna på Sara Parkmans och Xenia Kriisins nyframtagna körverk Ställbergssången. Ett verk för två körer på The Non-Existent Center i Ställbergs gruva.

Xenia Kriisin leder körerna i en gospel på Ställbergs gruva i Ljusnarsberg. Körverket Ställbergsången för två körer har hon tagit fram tillsammans med Sara Parkman. FOTO: Petter Cohen

Sara Parkman och Xenia Kriisin har tagit fram ett nytt körverk Ställbergssången för två körer på The Non-Existent Center i Ställbergs gruva. I bild Sara Parkman under föreställning med Bygdekören i bakgrunden.

Erik Augustin Palm