“Det här är bland det bästa jag nånsin deltagit i. Just ”deltagit” är nog det rätta ordet, ”sett” känns för begränsat och passivt.” Kristiansstadsbladet om föreställningen

22.09.2016

Krönika om Opera på Skäret och  The non existent center och verket “Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen”.

 

En av landets mest spektakulära operascener spelar Wagner i sommar. Kulturredaktör Sune Johannesson var i Bergslagen i helgen och besökte Opera på Skäret. Endast ett av många exempel på hur kulturen visar på nya möjliga vägar för landet utanför städerna.

Kultur i Sommarsverige rymmer många pärlor och fantastiska möten. Scenen ovan är från Richard Wagners ”Den flygande holländaren” och mitt besök i söndags på Opera på Skäret, en makalös operasatsning i Bergslagen som för tolfte året i rad ger en operauppsättning.

Fram till 1967 var detta enorma bygge ett sågverk med sjön Ljusnaren på ena sidan och tågrälsen på den andra. En betydelsefull spelare för en landsbygd tio mil norr om Örebro och strax söder om gränsen till Dalarna.

Idag är platsen en sommaropera med stora ambitioner och av hög klass. Ett kulturprojekt som målar om sommaren utanför städerna. Hur många andra exempel finns det inte, från syd till norr? Marsvinsholmsteatern, Wanås, Västerviks visfestival, Bokdagar i Dalsland, Vadstena, Dalhalla, Gastronomi- och kulturvecka i Härjedalen, Flottkalaset… och ytterligare hundratals med skiftande verksamhet. Plus tusen museer av alla dess slag, från industriminnen till författarbostäder.

Inte sällan är det där industrin har lämnat som kulturen kliver in. Lokalerna är utmanande i sin mäktiga råhet och tillför sitt nya innehåll ytterligare en dimension. Under senare år har jag kommit att ta mig runt en del i Bergslagen, och inte minst här hittas mycket av nu- och framtidens hopp i just kulturen.

För samtidigt som den betydelsefulla tyngd som en gång fanns här har pyst ut mer eller mindre fort och dramatiskt har, i bästa fall, nya tankar flyttat in. Det här borde flera kommuner och traktens aktörer se allt tydligare och på ett mer aktivt sätt stödja de initiativ som finns.

Kultur i dessa sammanhang ger inte bara underhållning för stunden, här tillför kultur en mängd positiva ingredienser, allt från ökad attraktionskraft för en bygd till sysselsättning och nya visioner. Det finns en framtid, men vi måste inse att den inte ser ut som förr. Och våga tro på den insikten. I ett sådant perspektiv är kulturen central.

Om Bergslagens problemtyngda kommun Ljusnarsberg siades det i en uppmärksammad prognos för några år sedan att den riskerade att dö ut innan år 2070. De senaste 50 åren hade kommunens befolkning halverats, och med en fortsatt lika brant kurva var slutet oundvikligt.

Det är i den här kommunen Opera på Skäret finns. Granne till operan är The non existent Center, en konstgrupp som har köpt den nedlagda gruvan i byn Ställberg och under senare år blivit allt mer verksamma i trakten. I sin senaste totalföreställning har de just tagit fasta på domedags-prognosen om år 2070, en helkväll med den underbara och allt annat än lågmälda titeln ”Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen”.

Det här är bland det bästa jag nånsin deltagit i. Just ”deltagit” är nog det rätta ordet, ”sett” känns för begränsat och passivt. Vi som har betalat biljett blir en aktiv del av hela historien, från samlingen i det nedlagda Folkets hus inne i centralorten Kopparberg via en långsam bussfärd norrut till Ställbergsgruvan där det innan återfärden blir allt från middag till allsång, diskussion, fika och personliga berättelser från dagens bybor.

Dessa bybors rötter finns i en stad i Syrien och i blåbärsskogen någon mil bort. Spelar det någon roll? Självklart, vi är alla individer med olika erfarenheter, men vi är här tillsammans. Eller som en musiker säger: ”Hur ofta har vi inte fått höra att här var bättre förr. Det är vi trötta på, för vad kan vi göra åt det? Vi är ju här nu.” Och så sjöng vi alla tillsammans välkända nostalgibitar som getts nya texter.

Gruppen sysslar lika mycket med kultur, som med integration och hembygdsforskning.

Opera på Skäret bedriver en helt annan verksamhet. Här handlar det främst om föreställningar med gästande solister tillsammans med Örebros stolthet Svenska kammarorkestern och en stor lokal kör.

Årets ”Den flygande holländaren” innebär premiär för Wagner i det före detta virkesförrådet. Och detta trots att operans konstnärlige ledare Sten Niclasson redan vid idékläckandet 1996 säger sig haft just denna opera i åtanke. Varför? För närheten till vattnet och Norge? För dramatiken? Vet ej, men när det 20 år senare äntligen är dags har det blivit en fullträff.

Sagan om sjömännen som aldrig får kliva i land förrän han hittat en evigt trogen käresta kan kännas lätt akterseglad idag, men i Niclassons tolkning lyfts andra perspektiv fram. Som frågan om vad som är viktigt i livet, rikedom eller kärlek? Den till havet dömde holländaren har det första, inte det sista. Därmed bor också längtan och sorgen i honom. Eller valet mellan trygghet och äventyr? Hon som möjligen kommer rädda holländaren från förbannelsen, norska Senta, hon har man och ett självklart socialt sammanhang på land. Är hon tillfreds? Icke, hon längtar efter äventyret och en oviss framtid med en seglande främling.

Båda dessa bärande roller sjungs i den version jag ser av två danskar, sopranen Brit-Tone Müllertz och barytonen Lars Möller. Båda växer under föreställningen och lyckas ge djup och liv till sina personer. Hur Müllertz kraftfulla röst till slut fyller hela detta 98 meter långa och 17 meter höga rum är imponerande. Ihop med orkesterns och den lokala körens skärpa och kvaliteter bärs detta drama genom det stormande havet.

Kulturbygd? Självklart. Förhoppningsvis är det ett begrepp som kan ges allt större tyngd framöver.