“En insikt uppstår, sprids genom den ekande, aftonsvala salen. Det vänder igen i Ljusnarsberg.” Expressen kultur skriver om utställningen och föreställningen.

22.07.2016

Länk: http://www.expressen.se/kultur/det-ljusnar-nar-de-nya-kommer-till-gruvorten/

Sven Olov Karlsson ser en utställning och ett drama i Ljusnarsberg där det kanske äntligen vänder.

Men i år har det vänt, för första gången på nära en mansålder.

Antalet människor ökar tack vare Migrationsverkets utplaceringar av asylsökande.

Några av dessa metar intill Folkets hus där föreställningen börjar, några andra deltar i den. Den närmast nationalromantiskt vackra sommarkvällen sätter tonen i samarbete med byggnadens själva förfall. Fasadskador som av Jan Lööfs penna, spruckna salongtak à la Tim Burton.

Läs mer: Sven Olov Karlsson återvänder till sin barndoms ruiner.

Jan Stenbeck lade ner gruvan

Efter ouvertyren bussas publiken vidare genom en ljud- och diktföreställning kallad hembygdsspel, ömsom tassande som i yllesockor stickade hundratals meter under jord, ömsom på stråkar som skär genom hävder om markers gränser och ägande.

Huvudscenen är i Ställbergs gruva, ursprungligen berömd för sin järnmalmsproduktion under andra världskriget (då både England och Tyskland var storkunder), sedan för att Jan Stenbeck lade ner hela klabbet för att satsa på yuppienallar och reklam-tv, och numera för att byggnaderna ägs av en konstgrupp, “The non existent center”.

Att ge kreativitet tak över huvudet är en vanlig sluttjänst för industribyggnader. Ofta tar det just slut just där. Men här råder livaktig påhittighet. Gruppen är inne på fjärde året och föreställningen går för fulla hus. Läget, till synes mitt i ingenstans, gör det lätt för besökare och medarbetare att strömma till från alla håll: Göteborg, Stockholm, Dalarna, Närke.

Bussen lunkar på, passagerarna iakttar förtjusta det passerande landskapet. Många känner igen sig, löste biljett för just det. Titta, där låg Konsum. Och där bodde vi!

Men det blir mer än så. Och inte bara metapoetiska resonemang om malmens uppkomst genom geologiska effekter eller kluriga fraser om nostalgins tomma skimmer. Inte bara utställningens i sig intressanta grafik om hur malmen hängde ihop med livet och pengarna i kommunen.

Skammen över SD

En skicklig dramaturg smyger in de stora frågorna, först när ögat och örat säkrats väl. När både turister och urinvånare bänkat sig på det gamla sovringsverkets nya plywoodläktare stiger berättarna fram och säger som det är. Om hur det är att alltid längta bort från barndomsorten, men senare alltid längta tillbaka – och om skammen över att komma från en plats där så många röstade på SD i valet 2014 att Ställberg kallades för ett nytt Sjöbo.

Och om hur det är att vara ung, och ny här, men från en avlägsen plats som inte längre finns och kanske aldrig kommer att uppstå igen, och hur det är att försöka hitta sin nya hembygd här, både åt sig själv och åt en förälder som inte alls kan finna sig tillrätta i det nya landet.

En insikt uppstår, sprids genom den ekande, aftonsvala salen. Det vänder igen i Ljusnarsberg.